Linas historia

Det var först när jag blev tillfrågad om jag ville berätta min historia som jag började fundera på vad jag har gått igenom. Det får, till en början, bli en rejäl tillbakablick.

Bakgrund                    
Jag var smal som en speta, idrottade massor och åt vad som helst. Det fanns aldrig en tanke på att äta nyttigt. Tvärtom så var många på mig med kommentarer som: - Ät du litet mer, så du får lite under huden, du som är så smal och så vidare. Åt jag fil så var det ett rejält lager socker som gällde. Knappt man tror det är sant, men så var det.

Efter nionde klass började jag som elev hos min pappa för jag hade bestämt mig för att bli frisör precis som han. Härefter förändrades mycket. Jag jobbade jättemycket, salongen låg granne med det lokala bageriet, träning hade jag inte tid med. Sammantaget så gick jag upp ett antal kilo. Inget jag tänkte speciellt mycket på förrän en släkting på besök hälsade på och sa till mig. – Men Lina, du har ju fått rumpa och lår. Såklart sagt med en klädsam underton men som osäker tonåring så hörde jag bara att hon tyckte jag blivit tjock. En mycket självkritisk granskning satt i under många år, tyvärr. På den tiden hade jag ingen riktigt bra uppfattning om hur man skulle äta rätt. Effekten blev att hög dos träning till trots, så gick jag inte ner som jag önskade.

Gravid
Under tiden som jag fick mina första 2 barn (feb 2002 till sep 2003) gick jag upp mellan 20 och 25 kilo varje gång men lyckades bli av med allt på ett ganska bra sätt.

Nu följde en tuffare period. Två graviditeter med missfall som följd, viktuppgång och sämre balans i livet. Vi ville så gärna ha ett barn till, men det vill sig inte riktigt. Nu vågade jag inte försöka gå ner i vikt. Det ska man inte göra när man försöker bli gravid, hade jag hört. Så dumt – det handlar ju om vad man äter! Min erfarenhet av bantning var mest att äta light och lättprodukter, gå runt och vara hungrig kombinerat med världens ballongmage. Min man och jag kom överens om att nu var det sista året vi försökte (2009). Hör och häpna – nu blev jag faktiskt gravid igen! Pang, pang. - tvillingar!!

Lycklig, orolig - om vartannat. Hur skulle det gå? De kommande nio månaderna var riktigt tuffa, både mentalt och fysiskt. Jag fick kraftiga foglossningar och blev de tre sista månaderna sittande i en soffa nästintill helt orörlig. Det var mycket tankar som snurrade då. Stor som ett hus och väldigt svag började jag tvivla på om det här verkligen skulle gå vägen. ”- Om detta går vägen, så lovar jag mig själv att investera i min hälsa för min egen och mina barns skull.”

Vändningen
Jag gav min man ett presentkort på konsultation hos Susanne Dalsätt. Efter första besöket kom han hem och gav mej presentkortet med orden: ”- Varsågod, det här har jag inte tid med.” Det är jag mycket glad för. – Tack, Johan.
Tvillingtjejerna var knappt ett år, jag hade slutat amma helt och det kändes rätt i tiden. – Nu, eller aldrig, tänkte jag. Det är ju fantastiskt att få lära sig så mycket nu medans barnen är så pass små. Kanske hinner jag med att få dem litet medvetna om vad man stoppar i sig och hur mycket gott det faktiskt finns om dessutom är bra för kroppen.

Egentligen handlar det om små, men självklara förändringar – som gör att jag mår bra. Jag saknar inte det ”gamla livet”. Nu håller jag mig mätt längre, har inga problem med svullen mage. Att ”fuska” någon gång ger mig inte ens dåligt samvete längre. Skönt att slippa den stående tanken ”- varför åt jag detta nu då?”
I den här vevan så landar många tankar hos en av mina söner, Melker 9 år. Han har celiaki vilket gör att han inte kan äta råg, vete och korn. När han fått i sig något av misstag så kräks han och har utvecklat en fobi mot att kräkas. Under en period så kopplade han ihop känslan av att vara mätt med att må illa. Ett tag begränsade det till och med intaget av godis, glass och chips. Hemskt har det varit men som tur är, är det bättre nu. Vad sänder vi för signaler generellt till våra barn? Ät, ät, ät – det är klart att de ska äta men hur viktigt är det inte att hjälpa barnen bli medvetna om vad som är viktigt och rätt när det gäller maten.

Träning
Jag trodde aldrig att det skulle vara så lätt att komma igång hemma! Jag har ingen chans att komma iväg till ett gym. Fyra barn hemma och en man som jobbar lite för mycket gjorde att jag började träna hemma. Tack vare ett styrketräningsprogram som Susanne gav mig, i kombination med långa vagnpromenader gjorde att jag kom igång direkt. Vad behöver man? Gummiband och några hantlar. Jag och min man bestämde oss också för att investera i en träningsmaskin. Inga pengar går till gym och att träna känns så viktigt att vi köpte oss ett löpband. Det är jättekul och skönt! Det är så otroligt skönt att känna att jag börjar bli stark och har fått upp flåset.

Själv trodde jag nog inte att det skulle vara så lätt att motivera sig. Om jag är ensam hemma och fått barnen i säng vid niotiden, när soffan känns som mest lockande försöker jag lägga fokus på mina målbilder och minnas hur gott jag mår efter ett löppass.

Det är klart att det skulle vara bättre att ge sej ut att springa i vår underbara natur istället, men om valet står mellan att träna inne eller inte alls…… så är valet lätt.
Mitt mål är att hitta min ”må-bra-vikt”, träna lagom, äta nyttigare i veckorna, sväva ut litet på helgerna. Fram till dess kör jag lite hårdare träning och kosthållning men det härliga är faktiskt att jag inte offrar något. Det känns inte jobbigt för jag har minsann hittat min livsstil, ÄNTLIGEN.

Tack Susanne!